Harald Harb, Harb Ski Systems
När jag satt och läste Frank Bethwaite's "Higher Performance Sailing" igår kväll, så slogs jag av hur stora likheter det finns mellan traditionell seglingsinstruktion och traditionell skidåkningsinstruktion, samt det sätt som vi typiskt lär våra barn att cykla.
Bethwaite hävdar med emfas i sin bok att de allra flesta seglare, t.o.m de riktigt rutinerade, som lärt sig segla i traditionella (icke-apparent-wind) båtar och/eller med traditionell seglarskoleinstruktion, har stora svårigheter att sedan lära sig att segla och kontrollera en apparent-wind-båt, och framför allt att lära sig segla apparent-wind-båtar snabbt och effektivt, mycket större svårigheter faktiskt än vad en ren seglingsnybörjare skulle ha.
Orsaken, enligt Bethwaite, är att de som lärt sig segla på traditionellt sätt blir tvungna att "lära om" när de sätter sig i en ultralätt AW-båt, och att lära om är svårare än lära sig rätt från början.
Detta resonemang påminner oerhört starkt om den bitvis hätska debatt jag har upplevt inom utförsåkningen, sedan carvingskidans tillkomst för ca 20 år sedan, där det på liknande sätt funnits ett "traditionellt" sätt att i skidskolor runt världen utbilda nybörjare att åka skidor med en teknik som visserligen möjliggör för nybörjaren att relativt snabbt kunna hasa sig ner för backen, men med en teknik som snabbt leder till det som man på engelska kallar för "dead-end skills", dvs en teknik som inte möjliggör vidare utveckling.
Inom utförsåkningen säger man att det sätt att åka skidor som fortfarande lärs ut i majoriteten av världens skidskolor leder till "terminal intermediates", dvs att åkaren relativt snabbt lär sig en åkteknik som tillåter honom att på ett hyggligt säkert och effektivt sätt ta sig nedför de flesta backar, men att denna teknik inte medger avancemang till en avancerad (tävlings) nivå, utan att den intresserade och motiverade åkaren som lärt sig åka skidor med denna teknik snabbt fastnar som "terminal intermediate".
Det grundläggande problemet med traditionell skidinstruktion är att det man lär ut är tekniker som bygger på statisk stabilitet, istället för att lära ut tekniker som bygger på dynamisk balans.
Nästa gång ni är i fjällen eller alperna, kolla på någon skidskolas nybörjargrupp: rader av elever får lära sig att ploga sig ner för backen, och råkar ni se nån "intermediate" eller t.o.m. "avancerad"-grupp, så är sannolikheten stor att instruktören lär ut en åkteknik som bygger på en bred fotställning, dvs att man åker med fötterna brett ifrån varandra. Bägge dessa tekniker, plogning och bred fotställning, bygger på tanken att det är med hjälp av statisk stabilitet som man ska åka skidor.
Om man istället kollar på en alpin tävlingsåkare, så ser man direkt att det inte är stabilitet som används för att ta sig ner så snabbt som möjligt, utan att det som åkaren istället utnyttjar är dynamisk balans, dvs att åkaren förflyttar sin tyngdpunkt för att såväl bestämma riktning som för att skapa ett dynamiskt jämviktsläge mellan de olika krafterna som påverkar honom. Och för att snabbt och effektivt kunna förflytta sin tyngdpunkt, så måste man åka med relativt smalt lateralt avstånd mellan fötterna.
Att eftersträva stabilitet i skidåkning är som att cykla med en trehjuling, medan åkning baserad på dynamisk balans är som att cykla enhjuling, eller att gå på lina: det finns inga stabila "kryckor" att hålla sig i, utan man måste hela tiden jobba med kroppspositionen för att hålla balansen.
En träningsform som används väldigt mycket av unga alpina tävlingsåkare (och är en av grundövningarna på Harb Skisystems Camp för avancerade åkare) är att åka på enbart en skida. Skälet att denna övning är så effektiv är att den omöjliggör stabilitetsåkning: du har ju inte en "krycka" i form av den andra skidan att stödja dig på när du åker med bara en skida, utan du blir tvungen att förlita dig på dynamisk balans.
På samma sätt är det när våra barn lär sig cykla: vare sig de börjar med en trehjuling eller med en vanlig cykel utrustad med stödhjul, så är det cykling mha statisk stabilitet som de lär sig. När de sedan ska lära sig att cykla på två hjul (eller det som har varit väldigt poppis hos många av VJS seglarungdomar - cykla enhjuling!) så blir de tvugna att lära om, inte minst att istället för att luta utåt i kurvan som man gör med en trehjuling, så måste man nu luta inåt, och samtidigt fokusera på balansen.
Bethwaite hävdar - och jag håller helt med honom! - att traditionell seglingsinstruktion leder till samma problematik, dvs att det man lär ut är tekniker som syftar till stabilitet, istället för att lära ut hur man kontrollerar båten med dynamisk balans. Detta resulterar i att seglaren kommer att uppleva problem, både att kontrollera båten men framför allt med dåliga resultat, så fort som vinden överstiger medelvind, därför att båten inte längre låter sig kontrolleras med hjälp av stabilitet, utan att man blir tvungen att använda sig av dynamisk balans för att kunna kontrollera båten. Som ett konkret exempel: för att undvika att kapsejsa mot lä under kryss så lärs barnen att luffa upp i byar, eftersom denna åtgärd är enklare, då den bara kräver en åtgärd, dvs en roderrörelse. Det korrekta hade varit, enligt Bethwaite, att istället lära barnen att använda såväl roder som skot och kropp simultant, dvs att använda rodret för att bibehålla optimal vinkel mot vinden, och att använda skotet och kroppsvikten simultant för att kontrollera båtens lutning och balans. När väl barnen internaliserat att varje gång båten lutar kraftigt mot lä så ska jag lova, så kommer de att få stora problem, så fort som de tillämpar samma teknik på öppnare bogar.
Bethwaite's bok har många fler exempel på problem som traditionell seglingsinstruktion leder till, och en av hans slutsatser är att de som vinner racen i apparent wind-båtar, tillämpar en helt annan teknik än den som traditionellt lärs ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar